När jag var liten och tänkte på mig själv som 21-åring målade jag inte upp någon bild där jag skulle vara en sådan som hade förhöjd puls när jag läste tidningsrubriker vilka kräver något fjantigt förbud mot tobaksreklam. Jag skulle vara en cool typ. En sådan som kanske säger "varårå?" med någon cool attityd och som en sådan som har något annat att tänka på. Riktigt precist hur jag uppfattade min framtida coolhet vet jag inte, men en del räknade jag med all sannolikhet bort. Som min nutida kvällsunderhållning.
Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka mig själv när jag sitter och, på riktigt, kollar på direktsänd webb-tv från Ulricehamns pågående kommunfullmäktigesammanträde. Jag vet inte hur jag ska tolka det när jag sitter, tittar på det, försummar mitt pluggande, gör allt färre och färre uppgifter trots att de ska vara klara imorgon och i en liten pulshöjning tänker att jag önskar att jag var där. Där, i den gråaste sammanträdessalen bland politiker vars retorik inte är den mest fängslande (diplomati AB), där önskade jag för en sekund att jag var. Där önskade jag att jag fick vara, för att få ställa mig i talarstolen och faktiskt kolla upp åtminstone den lilla stunden då jag säger "tack, ordförande, presidium, fullmäktigeledamöter och åhörare". Med all sannolikhet var det inte den bilden jag målade upp av mig själv när jag planerade mitt 20-årsjag.
Men när någon går upp i talarstolen och kallar budgetförslaget och diskussionen kring det för årets höjdpunkt, känner jag mig rätt nyanserad. Då känner jag att jag trots allt är rätt lugn.
Men alla vet ju trots allt att nörd är det nya cool.
Och så en sista pulshöjare, vad är det för dialekt? Sådan pratas aldrig när jag är hemma. Jag tror kameran lägger på dialekt på samma sätt som den skulle lägga till kilon.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar